Välkomna till Missionskyrkan i Uppsala den 26/11 2015 kl 12:00 då jag läser min novell "Katterna i Puerto Rico". Jag kommer även att sälja och signera några ex av mina böcker.
Solen får kvinnans snövita, tjocka hår att skina. Hon pustar ut, lägger in bromsen på den rullstol som hon, med hjälp av en vänlig ung spanjor, släpat uppför trapporna till strandpromenaden som löper mellan Puerto Rico och Tauro.
– Du skulle inte ha besvärat dig så, Helena, säger mannen i rullstolen.
En röd keps skyddar hans huvud mot hettan. Några glesa grå hårtestar letar sig fram under kanten. Hans armar är smala och seniga och han tar tag i rullstolens hjul och manövrerar den närmare strandpromenadens sten- och betongräcke.
– Hur skulle du annars ha kommit upp?
Hon är andfådd, men ler ändå.
– Och nu är vi ju uppe. Visst är det fint?
Han nickar upprepade gånger.
– Det är tur att du är lång, fortsätter hon.
– Annars skulle jag inte se över kanten, säger han och grimaserar. – Jag kommer aldrig vänja mig vid den här stolen.
Han suckar, tar av sig kepsen och torkar svetten ur pannan innan han sätter på sig den igen.
– Jo, då, Markus. Du klarar dig finfint.
Han svarar inte utan betraktar den vidunderliga vyn. Havet sträcker sig i all oändlighet och förenar sig med himlen i ett dis, där det inte går att se var det ena slutar och den andra börjar. Flera skepp rör sig långt där ute. Det glittrar i vågorna. Bränningarna slår mot klipporna nedanför. Han försöker luta sig framåt för att kunna se oceanen brytas mot land, men staketet är för högt. Han sjunker tillbaka i stolen.
Hon lutar sig över kanten" ...
Mattias Lönnebo
Solen får kvinnans snövita, tjocka hår att skina. Hon pustar ut, lägger in bromsen på den rullstol som hon, med hjälp av en vänlig ung spanjor, släpat uppför trapporna till strandpromenaden som löper mellan Puerto Rico och Tauro.
– Du skulle inte ha besvärat dig så, Helena, säger mannen i rullstolen.
En röd keps skyddar hans huvud mot hettan. Några glesa grå hårtestar letar sig fram under kanten. Hans armar är smala och seniga och han tar tag i rullstolens hjul och manövrerar den närmare strandpromenadens sten- och betongräcke.
– Hur skulle du annars ha kommit upp?
Hon är andfådd, men ler ändå.
– Och nu är vi ju uppe. Visst är det fint?
Han nickar upprepade gånger.
– Det är tur att du är lång, fortsätter hon.
– Annars skulle jag inte se över kanten, säger han och grimaserar. – Jag kommer aldrig vänja mig vid den här stolen.
Han suckar, tar av sig kepsen och torkar svetten ur pannan innan han sätter på sig den igen.
– Jo, då, Markus. Du klarar dig finfint.
Han svarar inte utan betraktar den vidunderliga vyn. Havet sträcker sig i all oändlighet och förenar sig med himlen i ett dis, där det inte går att se var det ena slutar och den andra börjar. Flera skepp rör sig långt där ute. Det glittrar i vågorna. Bränningarna slår mot klipporna nedanför. Han försöker luta sig framåt för att kunna se oceanen brytas mot land, men staketet är för högt. Han sjunker tillbaka i stolen.
Hon lutar sig över kanten" ...
Mattias Lönnebo
Kommentarer
Skicka en kommentar